De nyligen införda tullarna från president Donald Trumps håll gentemot Kina markerar inte bara en ny fas i det geopolitiska spelet mellan två supermakter – de kan mycket väl bli startskottet på en inre kris för Kinas redan pressade regim. När Kinas exportberoende industri tvingas bromsa in, kan effekterna bli förödande för arbetsmarknaden – och i förlängningen hota den skenbara stabilitet som kommunistpartiet försöker upprätthålla.
Det som vid en första anblick kan ses som en klassisk handelskonflikt rymmer i själva verket långt djupare implikationer för Kinas inre struktur, och kanske även regimens långsiktiga överlevnad.
Ekonomin är partiets enda legitimitetsbas
Det kinesiska kommunistpartiet bygger sin makt på ett ömsesidigt, outtalat kontrakt med folket: så länge ekonomin växer och levnadsstandarden förbättras, förväntas befolkningen acceptera avsaknaden av demokratiska friheter, pressfrihet och rättssäkerhet. Det är ett riskabelt bygge – för vad händer när tillväxten vacklar?
Kina är i grunden en exportnation. Landets framgångar under de senaste decennierna har till stor del varit beroende av tillgång till västerländska marknader, framför allt USA:s. Trumps senaste tullar slår direkt mot denna kärna. Genom att fördyra kinesiska varor med upp till 100 %, särskilt inom högteknologi, batterier och elbilar, sätts hela det kinesiska industrimaskineriet under press.
En växande arbetslöshetskris
När exporten tappar fart drabbas fabriker, underleverantörer och logistikled – och i slutändan arbetarna. Redan nu rapporteras det om ökad arbetslöshet i flera tillverkningsregioner, och om man ser till hur sårbart det kinesiska samhället är för störningar, blir riskerna snabbt uppenbara.
Kina saknar de sociala skyddsnät som många västländer har. När människor förlorar sina jobb är de ofta hänvisade till släkt eller informella nätverk. I städer där miljoner migrantarbetare lever från månad till månad, kan en våg av fabriksnedläggningar skapa enorm social frustration – särskilt i ett land där all kritik mot staten är belagd med risk.
När en björn med liten hjärna blir ett hot mot världens största diktatur
Det är i sig nästan humoristiskt: att en tecknad björn i röd tröja och utan byxor – skapad för att symbolisera vänlighet, naivitet och barnslig glädje – kan uppfattas som ett existentiellt hot av en av världens mäktigaste regimer. Men det är exakt vad som hänt i Kina. Sedan bilder började cirkulera där Kinas president Xi Jinping jämförs med Nalle Puh, har regimen svarat med total censur. Bilder, memes och till och med oskyldiga referenser till Puh har försvunnit från kinesiska sociala medier. Filmer har förbjudits. Spel har granskats. Skratt har förvandlats till brott.
För det kinesiska kommunistpartiet är denna typ av humor inte bara löjeväckande – den är farlig. Liknelsen underminerar den kontrollerade och auktoritära bild som staten försöker bygga upp kring Xi Jinping som en stark, felfri och vördnadsbjudande ledare. Att avbilda honom som en rundlagd sagobjörn som älskar honung är ett direkt slag mot propagandans kärna: bilden av Xi som Kinas oumbärlige faderfigur.
Men reaktionen säger mer om regimen än om skämtet. Den visar hur bräcklig diktaturens auktoritet egentligen är, och hur kraftfullt humor kan vara som vapen mot förtryck. I en värld där fria medier tystas, yttrandefriheten begränsas och protester kvävs med våld, blir ett enda skratt ett rop på frihet.
Protester som inte går att tysta med censur
Kinas regim är skicklig på att kontrollera informationsflöden. Sociala medier censureras i realtid, sökresultat manipuleras och utländska nyhetskanaler är blockerade. Men när missnöje bubblar upp direkt i människors vardag – genom tomma lönekuvert, inställda byggprojekt eller livsmedelspriser som skenar – räcker inte propagandaapparaten till.
Historien visar att den kinesiska regimen fruktar organiserade protester mer än något annat. Tiananmen 1989 är fortfarande ett öppet sår för partiet, och även i modern tid har lokala demonstrationer i arbetarkretsar bemötts med våld, hot och massarresteringar. Skillnaden nu är att situationen är mer komplex, mer utbredd – och potentiellt svårare att kontrollera.
Regimens ideologiska tomhet
Kinas kommunistparti har länge övergivit alla former av klassisk marxism. Det finns ingen ideologisk vision som inspirerar befolkningen – bara ett cyniskt maktbevarande maskineri där Xi Jinping (Nalle Puh) lyfts fram som en ofelbar ledare. I detta vakuum fungerar ekonomisk framgång som det enda verktyget för att hålla folket lojalt.
Men när tillväxten sviktar, ungdomsarbetslösheten skjuter i höjden och fastighetssektorn krackelerar – samtidigt som västvärlden inför aggressiva handelsrestriktioner – börjar fasaden krackelera. Om folket inte längre får del av det ”kinesiska undret”, varför ska de då acceptera totalitär kontroll och ständigt övervakade liv?
Trumps strategi är en geostrategisk tryckvåg
Många av Trumps kritiker ser hans tullpolitik som aggressiv och isolerande. Men i fallet med Kina finns det strategisk eftertanke. Genom att slå mot nyckelområden i kinesisk export och samtidigt uppmuntra omflyttning av produktion till andra delar av Asien eller tillbaka till USA, underminerar han grunden för Kinas ekonomiska dominans.
Det handlar inte enbart om handel – det handlar om makt. Genom att använda ekonomiska verktyg för att skapa instabilitet i Kina, sätter USA press på en regim som inte är van vid att bli utmanad på sin hemmaplan. Detta är inte ett vapen i traditionell mening – men i längden kan det visa sig vara effektivare än något annat.
Kanske kommer de ändå överens
Det kan vara så att Donald Trump och Xi Jinping ändå kommer överens till slut.
Ett sprucket imperium?
Kina framställs ofta som en stabil stormakt med framtiden i sina händer. Men bakom siffrorna och fasaderna döljer sig ett skört system som är beroende av ständig tillväxt, tystad kritik och lojal lydnad. När denna balans rubbas, är det inte osannolikt att sprickorna blir tydliga – och i värsta fall katastrofala för regimen.
Trumps tullar må vara början på en ny handelskonflikt, men för det kinesiska kommunistpartiet är de något mycket mer allvarligt: ett stresstest av systemet självt. Och frågan är om partiet – trots sin maktapparat, censur och kontroll – kommer att klara den prövningen.
Trumps kaos kan vara Kinas verkliga utmaning
Oavsett vilken uppfattning man har om Donald Trump som person eller president går det inte att bortse från hans polariserande och ofta oförutsägbara politiska stil. Hans beslut fattas ibland i ögonblickets hetta, och hans retorik präglas av förenklingar, utspel och konflikt snarare än diplomati. För många har hans ledarskap upplevts som ryckigt, impulsivt – och i vissa fall direkt ansvarslöst.
Men i frågan om Kina träffar han rätt
Trump har från början vägrat acceptera den västerländska eftergiftspolitik som tillåtit Kina att växa till en ekonomisk och teknologisk stormakt utan att ta något ansvar för mänskliga rättigheter, arbetsvillkor eller global rättvisa. Där tidigare administrationer valt att kompromissa, har Trump istället konfronterat. Och även om motiven ibland varit inrikespolitiska, är effekten global: Kinas exportmodell utmanas, och partiets långsiktiga kontroll hotas.
Att tala klarspråk med Kina har länge varit nödvändigt – och nu, när världen ser effekterna av ett mer aggressivt och självsäkert Peking, framstår denna tydlighet som både modig och rationell. Trumps politik må vara ofullkomlig och oförutsägbar, men i kampen mot ett allt mer repressivt kommunistparti är den inte bara motiverad – den är helt rätt.
